bjöd på båd glädje och sorg.
Abby
Nu kommer det ett sammelsurium av minnen från 2017.
Det är två saker som verkligen fastnat i minnet eller tre?
2010 kom denna vettvilling till kattunge till oss. Hon var inte främmande för att klättra upp på stegen och tassa runt på skorstenskanten, till vår fasa. Ner kom hon inte så Roy fick hämta ner henne. Abby fick hon heta denna blåögda cremémaskade lilla fartdåre. Hon lugnade ner sig efter hand och fick fina utmärkelser på kattutställningar. Vårvintern 2017 kom vår grannson hem och berättade att Abby låg uppe vid vägen. Död! Dit hon aldrig brukade gå. Hon stannade alltid flera meter före genomfartsvägen. Även om vi gick på promenad så stannade hon där och väntade eller gick hem.
Abeba 2013-2017
Föddes i vår första kull med britter och var vår första tjej. Efter mycket om och men så stannade hon i familjen. Hon blev mamma till många fina kattungar men hennes humör blev bara sämre och sämre gentemot våra andra katter. Mot människor så var hon hur go som helst och mycket för att bli buren. I höstas blev hon kastrerad och så skulle vi leta reda på ett nytt hem till henne. Så blev det nu inte. Hon svullnade upp och såg gravid ut och när vår vette öppnade henne så hade det växt fram en tumör, en tumör som inte syntes när kastrationen gjordes två veckor tidigare. Abeba fick somna in utan att väckas ur sövningen.
Mamma Totsi, Smuggler Rhythm and Blues
Abeba var alltid så rolig att fota för hon hade många grimaser att bjuda på
Hon hann bli Champion på utst.
och många fina kattungar fick vi efter henne
Bland annat den kattunge som fick stanna hos oss från Abebas sista kull, vår K-kull. Kerstin för Abeba vidare.
Kerstin
Inte så lätt att hitta henne i denna röra av bara blå katter.
Kan det blir värre än mista två katter under samma år? Jo lite värre kunde det bli. Vi hade köpt världens sötaste Brittiska långhår och redan 2016 på hösten blev hon, i Vårgårda på utst.,i en Brittspecial, BIR/Bäst i ras och BOB/Best of Best = Bästa britt av alla korthår och långhår som ställdes ut den dagen.
Den dagen var "Once in a life time" sa min man Roy och han hade så rätt. När Ophelia blev omkring året så skulle hon hjärtscannas för HCM och där kom dråpslaget. Hon är född med ett hjärtsäcksbråck så stort att det som ligger kvar i bukhålan är en bit av tjocktarmen och en njure, resten ligger i brösthålan om livmoder mm finns kvar där nere frågade jag aldrig om. Andningen är påverkad men inte så att det är problem för henne MEN hon kan dö ifrån oss när som helst eller leva tills hon blir hundra. Oavsett så den minsta förändring hos henne så åker vi med henne till veterinären så får hon somna in. Vi hade stora förhoppningar om vackra kattungar och att skörda lite pokaler med henne men nu så får hon gå här som en extra mamma till kattungar som kommer. Hon gillar småbebisar. Då vi inte kan kastrera henne så får hon P-piller. Hon skulle troligen dö av sövningen.
Ophelia är den raraste man kan tänka sig. Hon har ett speciellt sätt att be om gos.
och vem kan motstå detta? På natten kommer hon upp och klappar mig på kinden för att få en stunds gos. Jag önskar att hon får leva i hundra år men tror inte på det ändå.
